Nessan

Hade ett samtal innan ikväll med Andreas och jobbigt nog fick han mig att gråta då han trampade på en öm tå. Han började prata om sånt som ingen hade sagt till mig innan.
Vi pratade om något, jag kommer inte ihåg exakt vad det var vi pratade om först men han frågade mig om jag visste vem jag är. Saken är den att jag vet inte längre vem jag är och sen förlorade jag en stor del av mig själv när mamma gick bort.

Jag har egentligen vetat hela tiden men ingen har nånsin sagt det till mig om det och då kändes det mer verkligt på nåt vis med.
Andreas vill att jag måste stå på mig och kunna säga ifrån när jag känner att något är fel och inte stänga ute mina känslor men det är svårt att ändra sig när jag har haft det såhär konstant i över ett år. Det tar tid och främst behöver jag läka för jag har inte kommit över mammas död än. Det har tagit mig väldigt hårt och kanske för hårt men jag kände mig inte redo än att förlora min mamma, jag är för ung och mamma hade kunnat få stanna kvar iallafall i minst 20 år till. Jag vet, det låter själviskt men det är så jag känner i mitt hjärta och jag kan inte rå för det.

Andreas betyder allt för mig och jag fattar inte hur han står ut med att jag mår så dåligt som jag gör men han gör det..