Nessan

Som många vet så håller jag på och kämpar med att gå ner i vikt.. Jag kämpar och slåss för att gå ner och visst det går väldigt sakta och det är jag medveten om.. Men hellre att det går sakta än att det går för fort, för går det för fort finns det risk att man går upp alla kilona igen och plus lite till.. Been there done that.. Så nu har jag valt att ta det sakta och sen kämpar jag med att få bukt med mitt sockerberoende.. Det är fan inte lätt ska jag tala om, speciellt inte om jag går inne i affären.. Det är sjukt tufft men jag försöker.. Men den värsta perioden har jag under röda veckan, det är då allt sug kommer fram, att man är sugen på en massa skit.. Jag får nästan slå mig själv på fingrarna och förbanna mig själv när det suget kommer fram och misslyckas jag med det och ger suget vad det vill ha så vem är det som är mest besviken mig efteråt då? Jo jag själv, jag kan gå dagar efter och fråga varför i helvete jag gick och köpte godis/läsk/chips eller vad det nu kan vara för något och sen slutar det med att jag känner mig deprimerad över det ...

Sen blir det inte bättre när jag känner värsta ångesten att prestera om man har gått ner något eller inte, eller värsta av allt, att folk tjatar på mig att jag måste gå ner i vikt.. Varför tror ni att jag går hos en dietist då?! För underhållningen då eller?! Sen vet jag att det finns folk som är oroliga för mig, speciellt när det gäller min hälsa.. Jag är också orolig och mår väldigt dåligt över detta.. Har till med haft mardrömmar om döden och har det fortfarande ibland.. Jag vill inte dö, jag vill verkligen inte det.. Det är ofta jag har tänkt på att tänk om jag inte vaknar upp imorgon? (Och detta är verkligen ingen som vet om detta att jag har dessa mardrömmarna..) Så det blir inte bättre när folk tjatar på mig att jag måste gå ner i vikt, jag själv är medveten om detta och har förstått sen länge att min hälsa är i fara om jag inte gå ner i vikt så det hjälper inte att hålla på och tjata, uppmuntra mig istället och beröm mig om jag berättar om nåt framsteg som jag har gjort.. Det funkar mycket bättre, tro mig..

Sen är det inte så lätt heller att försöka gå ner i vikt när man bor själv, ingen som kan peppa en varje dag .. Visst familjen peppar en men jag träffar/pratar inte med dem varje dag, det är många gånger då jag sitter själv i lägenheten och sitter och funderar på hur sugen jag är på en bit choklad eller lite chips och till slut går jag till affären och köper det jag känner mig sugen på.. För att sen efteråt komma på mig själv varför jag gjorde det överhuvudtaget..

Så mitt största problem som jag har är mitt sockerberoende.. På de andra områdena tycker jag att jag har blivit duktig på.. Som till exempel att jag har alltid grönsaker till maten, vilket jag inte hade innan, äter inte lika mkt skräpmat som innan (Ingen pizza på över ett halvår), jag motionerar så mycket mer nu än innan, har alltid hemmalagad mat och kämpar med just nu att lära mig att äta regelbundet..

Men som sagt det är inte så lätt att få bukt med sockerberoendet, speciellt inte när födelsedagar kommer upp och det ska bjudas på kakor och läsk, eller när ens lillebror kommer hem till mig och han har köpt med sig cola och chips som han sitter och äter mitt framför mig med mera.. Då blir man väldigt frestad så det smäller om det..

Men jag försöker och kämpar så gott jag kan och mer kan jag inte göra, för huvudsaken att det blir framsteg, hur små de än må vara...

Nää orkar inte just nu att prata mer om detta, behövde bara skriva av mig om just detta ämnet...

Tjingeling.. /Johanna